Besöket på bondgården

Under mina tidigare levnadsår besökte jag veckovis stadens församlingshem för att träffa andra kristna barn på Kyrkans Barntimmar. Personalens barnanpassade korståg var inte mycket mer intensiv än att vi hittade på egna böner, där vi tackade för saker vi tyckte om (jag minns en kille som tackade Gud för glasögonen - glasögon tänkte jag, hur coolt är det?), eller att vi varje eftermiddag spenderade några minuter i andaktsrummet (”andas-rummet” som vi barn sa) för reflektion över vår existens. 

Vad större var, var att vi en gång om året besökte ett närliggande storgods, var djur skulle klappas och fisljummen färskmjölk drickas. 

Den här berättelsen handlar om mitt första besök på bondgården, hur jag och min kompis Tobbe vände upp och ned på hela tillvaron i det annars så fridsamma församlingshemmet. 

Vi stod redo att kliva på bussen, två och två, hand i hand, när Tobbe petade mig på axeln.  
- Vet du om att de har leopardägg på bondgården? frågade han. Jag insåg genast att han ljög.

- Det har de inte, sa jag och gav honom en avfärdande suck.

- Nej, men vet du att vi ska smaka på alla djur som finns där? Han såg mig allvarligt i ögonen, och jag kunde inte annat än tro honom.

- Coolt! sa jag.

- Coolt sa han.

Väl framme på gården visades vi runt, först av tjejer som kallade sig ”försteskötare” i häststallen, sedan av en man på någon högre position i kreaturstallen. När vi tillhandahölls varsin kopp med ljummen, tjock mjölk insåg jag att Tobbe hade talat sanning. Det var det första djuret att provsmakas under vår vandring. Självklart förstod jag att man inte kunde äta en hel ko. De skulle ju ta slut om alla barn skulle få varsin - det fick räcka med mjölken. 

När jag svept mjölken och insett att dess temperatur och konsistens gjorde mig illamående drog Tobbe mig åt sidan.

- Visst är det äckligt? frågade han medan jag hulkade, dubbelvikt. Kom, sa han och drog mig åt sidan. Nu skiter vi i den där äckelmjölken. 

Jag och Tobbe skulle gå vår egen vandring. Vi smög ifrån resten av gruppen som kämpade med sin ljumna dryck inne i det koskitsluktande stallet, och nådde snabbt hönsgården. Utan att tveka böjde Tobbe upp hönsnätet och kröp under, jag följde efter.

Kacklandet och kurrandet från fjäderfäna skrämde mig något men min bästa kompis närvaro gjorde mig lugn. Han vände sig mot mig med ett finger över munnen, och visade sedan med ett militärtecken hur vi skulle smyga fram till hönshuset. 

Väl framme greppade Tobbe en förbipasserande kyckling om halsen. Han log mot mig och sa: 

- Ta en du också!

Jag följde min väns exempel och grep själv en kyckling. Med solskenet i ögonen och med varsin kyckling i högernäven räknade vi.

- På tre, sa Tobbe och jag nickade.

- Ett... två... 

Våra fröknars skrik skar i öronen, och kisandes mot dem såg vi hur de slagit händerna för ögonen på barnen som stod närmast dem. Blodet rann längs våra pojkhakor medan kycklingarnas skallar krasade mellan våra små mjölktänder. 

- Det var också ljummet... sa Tobbe och såg lite besviken ut.

- Mmm, sa jag och så spottade vi ut kycklinghuvudena. 

Väl tillbaka på församlingshemmet skickades vi in i ett rum där vi tydligen skulle få prata med en ”syckolåg”. Vi satt på varsin stol medan tanten visade diabilder på surrealistiska ting. 

- Vad ser ni? frågade hon och slog med pekpinnen på duken.

- Djävulen, sa Tobbe och vände sig mot mig medan han log.

- Mmm, Djävulen, sa jag.