En dag under min högstadietid bestämde jag mig för att kasta mig ut för ett stup. Jag bestämde mig för att påbörja en resa som det inte gick backa ur ifrån. En resa innehållande en sådan utmaning att jag var osäker på om jag skulle komma ut på andra sida med livet i behåll, jag skulle genomgå en obeskrivlig smärta, en flod av ångest, tårar och depression, ett rent helvete. Allt detta visste jag när jag gav mig ut på min resa men jag kunde aldrig föreställa mig vad det i realiteten skulle innebära för mig och mina närmaste. Jag bestämde mig för att måla hela paintrutan svart, med endast blyertspenna som verktyg och med smalaste inställningen på.
Det var under våren 2005 när jag gick i sjuan på högstadietid som min resa påbörjades. Det var torsdagseftermiddag och jag hade precis kommit hem från skolan och satt mig framför min dator i mitt lilla pojkrum. Vårfåglarna kvittrade harmoniskt och knopparna höll precis på att brista i allén utanför mitt fönster. Jag satte på datorn som sakta surrade igång. Bakgrundsbilden med Dee Sniders skrikande nuna stirrade tillbaka mot mitt finniga ansikte som alltid men idag kändes allting annorlunda. Det här var inte som vilken dag som helst. Jag förde datamusen mot paintikonen mittemellan Age of Empires två och mitt inlämningsarbete om franska revolutionen. Jag tvekade en stund och tittade ut genom fönstret. ”Efter det här finns det ingen återvändo” tänkte jag i mitt stilla sinne. Sen tryckte jag på ikonen och började sakta fylla den vita rutan med smala svarta streck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar