Vid femsnåret kom min mamma hem från jobbet. ”Maten är klar!” ropade hon från köket. Jag svarade inte. Den hunger jag kände kunde inte simpel föda mätta, det enda som kunde stilla min hunger var färdigställandet av mitt projekt. Hon försökte under flera dagar få mig att äta men alla hennes försök att få i mig någon sorts föda bara äcklade mig. Sitta som en gris och trycka i mig en sammanställning av olika kemiska ämnen som på något sätt skulle vara bra för mig. Nej fy fan! Det bara sinkade mitt arbete.
Min pappa började oroa sig för mitt tillstånd och kom in till mig en kväll när jag satt framför datorn och frenetiskt drog musen över min svartvita paintruta. ”Ska vi inte gå ut och spela lite fotboll imorgon? ” Frågade han på ett sätt som påminde om pappan i Seventh heaven. Förra veckan hade jag inte tvekat på att svara ja och drömt mig bort om hur vi idylliskt sparkar boll under vårsolen. Men det här var inte förra veckan. Mitt arbete hade fått mig att inse hur han bara försökte lura bort min koncentration från mitt uppdrag. Han smöriga röst äcklade mig. Jag kände hur kräk sakta kröp upp i mig strupe. Jag vände mig mot honom och spydde över min pappas byxor. Han tittade ner förvånat på sina nedspydda ben. Stanken av mina utkastade matrester reste sig snabbt i rummet. Min far gav mig en blick med en blandning av rädsla och avsky och gick ut ur mitt pojkrum. Senare på kvällen tvingades jag handtvätta min fars byxor som någon sorts neger i 1700-talets Nordamerika. Jag gjort det utan att säga ett ord sedan gick jag tyst tillbaka till min dator och fortsatte mitt arbete. Det var här min avskärmning från omvärlden började på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar