Svarta streck i tonåren. Del 4 (Sista delen)

Min skolgång blev så småningom också lidanden.

Skolan blev totalt ointressant, allt jag gjorde var att sitta i klassrummet och tänka på nya sätt, nya tekniker att måla svart på bästa sätt. Jag slutade studera och började skolka. De flesta nätter låg jag sömnlös och stirrade mot den svarta dataskärmen. De få timmar jag sov drömde jag om mitt plågsamma arbete, det var tvunget att bli färdigställt. Mardrömmarna var värst. Jag drömde om hur jag av misstag använde suddgummiverktyget och hur min stripiga mur av pixlar och tonårssvett försvann. Sakta men säkert började tanken om att jag borde sluta dyka upp i mitt medvetande. Innerst inne visste jag att det jag höll på med inte var för mig men mina tvångstankar om att färdigställandet av min svarta vägg var för starka.

En dag när jag kommit hem efter ett sällsynt besök till den hemska yttre världen möttes jag av hela min familj och alla mina vänner. De stod i en halvcirkel och välkomnade mig när jag klev in. Alla såg på mig med allvarliga men samtidigt empatiska blickar. ”Det räcker nu”, sa min mamma med en något sorgsen blick. ”Du måste sluta med din paint-målning.” Tusen tankar for genom min hjärna. ”Ska jag sluta?” ”Jag måste fortsätta!” ”Vad fan vet de?” ”Vad skulle hända om jag slutade?”. Efter vad som kändes som en evighet tog jag till slut ett beslut. Jag hade hittat en fast punkt i mitt virrvarr av tankar. Jag förstod att det var vinna eller försvinna. Antingen tog det slut här eller så löpte jag linan ut. Och jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag tittade upp mot den skara människor som stod framför mig. De som varit mina närmaste medmänniskor var nu totalt okända för mig. Jag såg på alla ansikten i tur och ordning. Det var en skrämmande syn. Det var den gråa massan av dussinmänniskor som stod framför mig. Jag kände i min vänstra jeansficka. Där låg min blanka vassa kniv som jag börjat bära med mig hela tiden för att kunna försvara mig mot dussinmänniskorna. Innan någon hann reagera drog jag fram kniven och störtade fram mot min far som stod närmast och skar upp hans halspulsåder så att blodet började spruta. Jag lyckades även få in ett hugg i magen på min kusin Lisa som stod bredvid mig innan någon rört sig. Sedan hoppade de över mig, min morbror, min bror, min bästa kompis från lågstadiet, ja minst tio personer. De försökte hålla ner mig, det grep efter mig med näbbar och klor. En kort stund kände jag en otrolig panik men jag lyckades komma loss från den stora bunten människor. Jag hoppade på de som kastat sig över mig och nu låg i en hög på hallgolvet och högg i alla jag kom åt. Några, bland annat min mor, lyckades fly ut från lägenheten. Jag brydde mig inte om att följa efter. Jag tittade ut över det blodröda golvet och de nedstänkta väggarna.

Nu var det gjort. Jag hade tagit klivet och det fanns ingen återvändo. Jag gick in i mitt pojkrum och tog lugnt av mig mina nersölade kläder och satte på mig rena, fina kläder. Sedan satte jag mig vid mitt skrivbord och startade upp paint. Jag hade precist färdigställt mitt verk när polisen brakade in genom ytterdörren. Jag sparade min målning och vände mig leende mot dessa ordningens väktare när de klev in i mitt rum. Under mitt förhör frågade en polisman mig om jag ångrade det jag gjort. Jag svarade inte men inne i mitt sinne kände jag den uppfyllande känslan av lycka och jag visste då att jag aldrig skulle ångra mitt agerande. Det här var det bästa jag någonsin gjort och aldrig kommer jag kunna överträffa just den här perioden i mitt liv. 

                                                      

                                                          

                                                                       Fin.