Efter idogt planerande var jag helt färdig med hur jag skulle hämnas. Jag skulle byta ut vattnet i sprinklersystemet mot napalm. Vietnam aint got nothing on our office, tänkte jag.
Så på vägen till jobbet sprang jag ner på den lilla livsmedelsbutiken på hörnet, en butik som drivs av just asiater.
"NAPALM! NAPALM VILL JAG HA!" skrek jag samtidigt som jag slog igång en stereo som dundrade ut Mozarts klassiska Requiem Concerto.
"Bal-sam? Balsam? Balsamvinäger?"
"Nej, nej, nej! Napalm! Du vet sån där eld man använde för att göra sig av med er vietnameser."
"Jag är från Kina."
"You say tomato, I say cucumber. Har du napalm?"
"Nej."
"Ge mig en sån då!" gapade jag och pekade ivrigt på ett paket små dynamitgubbar på hyllan bakom kassan.
Nu skulle de få, tänkte jag. När jag kom fram till jobbet placerade hela paketet i köket och placerade mig på säkert avstånd ett par korridorer bort och väntade på att vi skulle få fikarast.
"TÄNT VAR DET HÄR!" skrek jag och höll för öronen. Ingenting hände. Jag gick tillbaka in i köket och där satt de allihopa frågande.
"Är det du som smäller kinapuffar?" frågade chefen och pekade på en svart fläck på golvet. "Johanna brände sig på fingret. Jag vet inte om jag vill tolerera såna aktiviteter i ett gemensamt utrymme."
Jag vände snabbt på klacken och sprang in och gömde mig på toaletten.
Detta hände i måndags.
Det är nu onsdag kväll och min matranson av oparfymerad tvål och avrivna tånaglar börjar ta slut.
Jag svälter hellre ihjäl än accepterar mitt nederlag.
Kinapuffar alltså. Jävla asiater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar